På något sätt lyckas man på detta mytomspunna belgiska bryggeri att skapa öl med den ena märkliga (och ibland hemliga) ingrediensen efter den andra. Och detta utan att det spårar ur i rena pajasprodukter.

Fleur de Bomal är i grunden en stabil öl bryggd i saison-stilen. Småsyrlig, småkryddig och med en för stilen väldigt anonym efterbeska. Utan oreganon hade det varit en OK saison, inte mer. Med oreganon är det en OK saison, fast lite roligare att dricka.
 
Både i smak och doft framträder oreganon tydligt men smakfullt, vilket gjorde att ölen passade perfekt till den pastamåltid vi hade lagat.
 
En i sällskapet tyckte att det smakade så mycket oregano så att det kändes som om han ätit pizza hela kvällen.
 
När man hällde upp det sista ur flaskan kunde man se små oreganobitar i botten på glaset. Äkta vara med andra ord!

I maj drack jag VÄRLDENS STARKASTE Nanny State (1,1%ABV) och skrev en rätt förvirrad recension.

Idag har jag druckit den nya, något alkholsvagare (0,5%ABV) varianten, och känner mig inte det minsta förvirrad.

Mina smaklökar uppfattar den nya versionen som klart mer normalt smakande. Den lyckas med konststycket att vara lika syndigt tunn som en vanlig lättöl på lunchrestaurangen, samtidigt som den smakar mycket (mycket som i mycket grapefrukt).

Ölet är givetvis inte i balans, men det bidrar med en ganska skön metallisk beska som känns punkigt ärlig. Alla i ett band behöver lixom inte vara bäst i världen på sitt instrument och spela exakt i takt hela tiden för att ljuv musik ska uppstå.

Det här är det sanna punkölet i BrewDog-familjen!

PS. Tack till farbror staten för att ni vågar ta in ett öl som till viss del driver med det ni själva håller på med.

Min genom tiderna fjärde provade kellerbier är den första som inte är bryggd i Tyskland. Den är istället bryggd i den schweiziska staden Davos av bryggeriet Biervision Monstein (klicka för trevlig alpmusik samt info).

Jag är inte säker på om jag hittar ölen på Ratebeer, men det skulle kunna vara Monsteiner Huusbier. I vilket fall så var det här en lite mer crazy keller än de tidigare jag provat.

En hel del jäst bidrog som sig bör med inslag av banan och apelsin i värsta hefeweizen-anda. Dessutom var den lite småsyrlig och allmänt dirty.

Spännande, fast inte helt stabil.

Tack till David!

Ayinger Liebhards Kellerbier är inte bara en kellerbier, det är en Ayingeröl också. Dubbla förväntningar alltså. 

Det finns ingen anledning att göra en kort historia lång. Det räcker istället med att konstatera att killarna på Braueri Aying har stenkoll på hur man ska hantera malten, för det här var riktigt gott. Kanske är den något renare än de två första kellerbiererna jag provade, men annars finns såväl fruktigheten som den lilla humlekittlingen där den ska.

Är det bara jag som lite sådär halvhjärtat längtar till den 15 November när Ayinger Winter-Bock gör comeback på systembolaget?

New Glarus är ett unikt bryggeri i ordets rätta bemärkelse. Deras fruktöl påminner helt enkelt inte om någon öl jag smakat från något annat bryggeri. Den som vill får gärna läsa mina recensioner av deras Raspberry Tart och Belgian Red innan recensionen av Cran-Bic följer.

Till att börja med såg den ut ungefär såhär:

Med andra ord lite som hemmagjord saft. Inget skum.

Doften slår in som en explosion av frukt och bär. Det här var nog det godaste jag sniffat sedan Soleil de Minuit. Och faktiskt doftade det en hel del hjortron, men även en massa annat, till exempel smultron. Även om det här är en tranbärsöl så doftar det så mycket bär så att ett bär inte är nog för att beskriva dess storhet.

Smaken kör på i samma spår. Sött som satan och fruktigt. Lite, lite vinöst är det också. I det långa loppet blir det kanske lite väl sött och fruktigt, även om det är gott som tusan. Och ibland undrar man om det här verkligen är öl, men när man sedan glömmer bort att undra kan man konstatera att det här är suveränt gott. Det gjorde i alla fall jag.

Red Poppy Ale från Lost Abbey är den sista ölen (vid sidan av några lagringsobjekt) jag har kvar från mitt senaste besök i Köpenhamn. Tur då att jag åker dit igen redan på lördag!

Frågan är, hade jag sparat den bästa ölen till sist?

Vätskan är rödbrun med ett litet men snyggt gyllene skum.

Doften sprider sig i hela rummet, utan att vara aggressiv. Den drar iväg åt lite olika håll. Jag noterade ”torra” körsbär, nejlika, trä och blomvatten. Massa blomvatten faktiskt! (Lite Laura Ashley-varning).

Smaken är lång. Den börjar surt, blir sedan söt; nästan sockrig. Söta körsbär,  ektoner, tobak och BLOMVATTEN  identifierades och nedtecknades av undertecknad. Men faktiskt är det här en väldigt lättdrucken öl med en föredömligt låg (5,5%) alkoholhalt. 

Totalbetyget blir väldigt högt! Tveksamt dock om jag kommer att köpa den här igen. På något sätt tar det emot när lättdrucken öl är dyr, även om det är fasligt bra lättdrucken öl. Varför vet jag inte.

Fick hem ett paket med posten idag som innehöll overkligt mycket spännande öl.

Bakre raden från vänster: Avery Dépuceleuse, Captain Lawrence Rosso e Marrone, Russian River Supplication och Captain Lawrence Barrel Select

Främre raden från vänster: New Glarus Unplugged Wisconsin Cran-bic, New Glarus Unplugged Enigma och New Glarus Unplugged Berliner Weisse.

Plötsligt har jag en massa ny blogguppslag. Jag måste bara sätta igång med drickandet, men det känns som om det finns värre saker att ta tag i.

Den här gången känner jag dock ett stort ha-begär inför ett öl som min kompis Danne snokat reda på. Boulevard Collaboration No. 1 Imperial Pilsner är ett sammarbetsöl mellan det amerikanska bryggeriet Boulevard Brewing Company och Jean-Marie Rock från belgiska trappistbryggeriet Orval.

Imperial Pilsner och Orval är två ord som får det att vattnas i munnen på mig… Orval!

Vet förstås inte alls hur ölet smakar, jag har ju inte druckit det… ännu… men det låter ju klart intressant.

När jag drack Orval för första gången visste jag inte vad brettjäst var för något. Fiskallergiker som jag är tittade jag på flaskan och såg en fisk, för en sekund blev jag livrädd att det var fisk i ölen och att det var därför som den smakade så konstigt…

Är detta något för Ölfrämjandet att besluta om, månne?
 
Men redan igår (onsdag) förvandlades denna vita vecka till en wit vecka. Helt fräckt avbröt jag mina smaklökars förmodligen lagstiftade semester och öppnade en Weihenstephaner Hefe Weissbier (som iofs. inte är någon belgisk wit, men det är roligare att byta ut svenskans vit mot wit istället för hefeweisse…) till Tysklands förlustmatch (scheisse) mot det tapasälskande riojapimplarna i det spanska laget.

Givetvis var det gudomligt gott – det är det alltid med en kall hefe i värmen – och inte heller kände jag några stora skuldkänslor inför mina kära smaklökar, som tycktes uppskatta ölen lika mycket som mig.

Men jag skämdes. Innerst inne kände jag mig karaktärslös, billig, för att inte säga smutsig… vilket fick mig att besluta att denna vecka ändå kommer att gå i oskuldens tecken. Om än med något förändrade regler.
 
Under denna vecka lovar och svär jag att inte ens titta åt någon mörk öl. Svarta IPO:r, stouter, porters… you name it. Tack, men nej tack! Jag har bestämt mig. Veteöl, lager, saisons etc. går dock bra.
 
Till alla andra därute som kanske funderar på något liknande, vill jag rekommendera ölet IV Saison, ett öl som jag gav hela 4,5 i betyg på ratebeer. Och som ser ut ungefär såhär:

IV Saison balanserar mellan att vara lättdrucken och för lättdrucken, men den håller sig hela tiden på rätt sida om gränsen. Den smakar som en typisk belgisk saison kryddad med en gnutta amerikansk humle av citrusvariant. Jag noterade inslag av hallon, melon och annanas i smaken.

Foto: webbild.com

Men allt är inte guld som glimmar. 3 Fonteinens druvlambic Druiven Geuze Malvasia motsvarade inte alls mina förväntningar. Den kändes trött, tråkig och jag förstår inte alls vad druvorna tillförde. I mitt tycke var den klasser sämre än 3 Fonteinens ordinarie Geuze, men det kan också ha att göra med att just den här flaskan klarat den tioåriga lagringen dåligt.

Avslutningsvis blir det dock mer positiva tongångar. Ett hypat öl lyckades leva upp till förväntningarna, ett annat svek. Och mitt i alltihopa överraskade Oskar Blues dubbel-IPA Gubna med att vara ett av kvällens allra godaste öl. Jag borde väl ha förstått att bryggeriet som ligger bakom Dales Pale Ale även kan koka ihop en bra DIPA, men att den skulle vara såhär briljant vågade jag ändå inte hoppas på. Ett insmickrande öl med aromhumle och tropiska toner i stora portioner.

Vill även lägga in en liten hyllning till Brasserie De La Senne’s Brasserie de la Senne-trevliga Saison. Det är nu gjort.