Inte min grej

Black IPA är nog inte min grej.

Drack en Laughing Dog Dogzilla Black IPA från fat på OT i lördags. Oerhört bitter, med både stora mängder brända malttoner och bitter humle, var den för bitter för min smak (kan jag bittert konstatera…).

På samma sätt upplevde jag Beer Heres Dark Hops.

Den brända malten döljer lixom humlens fruktighet och skapar en ultrabitter kombination som jag upplever som endimensionell och i längden rätt tråkig.

Samtidigt gillar jag ju Double Bastard Ale, som ju kombinerar aggressiv humle och malt.

Problemet med black IPA:s är att varken malten eller humlen kan tänka sig att stå i bakgrunden. Båda vill vara grunden och ingen vill agera intressant krydda. Det här problemet tycker jag även att man kan finna hos vissa överhumlade imperial stouts och övermaltiga DIPO:r.

Tanken med dessa öl lär knappast vara att skapa balans mellan den stora mängden malt och humle. Snarare tänker jag mig att man vill göra en redan extrem ölstil än mer extrem. Visst kan det vara kul som ett expermient, men rent generellt gillar jag ändå någon slags balans eller stilmässigt styrd urspårning bättre.

Trend: Jästshots

För den oinvigde öldrickaren låter det väl varken gott eller sunt att hälla upp den värsta sörjan till bottensats i ett separat shotglas. I Belgien verkar det dock bli allt vanligare att man får två glas när man beställer in en öl. Ett vanligt stort ölglas och ett shotglas för bottensatsen.

I alla fall om man får tro bloggarna Have Beer Will Travel och Belgian Beer Board som båda skrivit om detta märkliga fenomen.

Någon som har prövat? Det borde ju inte vara alltför svårt att try this at home.

Harviestoun och Ayinger

Två bryggerier som jag verkligen uppskattar och som har mer gemensamt än varsitt öl i årets julsortiment på Systembolaget.

Som jag upplever det klarar båda dessa bryggerier av att vara nyskapande (även om Ayinger grundades redan 1878) i ett konservativt ölklimat (det brittiska respektive det tyska) utan att för den sakens skull tappa kontakten med traditionerna. Vill man göra en haltande jämförelse kan man kalla Harviestoun och Ayinger för ölvärldens nyliberaler.

I helgen provade jag bryggeriernas julöl, Harviestouns Mister Snoballs och Ayingers Weihnachts-Bock.

Snoballs beskrivs på etiketten med bland annat egenskapen crisp, vilket är en träffanade beskrivning av det mesta jag har druckit från bryggeriet hittills. Fräscha och friska smaker av sällan smakat slag. Här översköljs jag av en fjällbäck av citrustoner. Men allt är i balans, givetvis, för så jobbar Harviestoun.

Ayinger’s Winter-Bock är lika len och elegant som de öl jag tidigare har lärt känna bryggeriet genom. Ett komplext öl som låter malten tala begripligt i komplexa frågor.

Det här är två bryggerier som tycks ha hittat sin grej och jobbar konsekvent därefter. Känns rätt skönt när många bryggerier tittar sig nervöst över axeln för att inte missa det som är inne just nu.

Visst känns det väl som om Ayingers Weizen-Bock och Harviestouns Bitter and Twisted alternativt Schiehallion borde ha en given plats i systembolagets ordinare sortiment?

Bruery Papier

Ett alkoholstarkt, svart och dött öl. Hypat och amerikanskt. Likheterna med det av mig utdömda ölet Angels Share var slående såväl i glaset som på pappret. Skulle The Bruerys Papier än en gång göra mig besviken på amerikansk monsteröl?

Nej jag drack inte hela flaskan själv.

Doften är oerhört stor. Den påminner väldigt mycket om ett bra barley wine med sin smörighet och torkad frukt. Även choklad och en gnutta mögelost sniffas fram.

Vinös och fruktig smak. Alkoholen får av naturliga skäl ganska stort utrymme utan att det förstör. En distinkt träighet är kronan på verket för detta väl avrundade öl.

Bruery har här lyckats brygga ett öl som smakar oerhört mycket utan att det blir en sörja av smaker. De olika beståndsdelarna går att identifiera,vilket gör Papier till ett fantastiskt öl att sitta och sniffa och smutta på. Länge.

Ett öl som kräver (minst) en god vän och gärna en god ost som sällskap. Danne och den salta grönmögelost som jag hade köpt på Osthörnan var perfekt.

Oerbier Special Reserva

Huvudet har varit fullt med bostads- och jobbtankar på senaste tiden. Tyvärr har bloggen blivit lidande och uppdaterats dåligt. Detta trots att jag har druckit fler intressanta grejer än vanligt.

Som Oerbier Special Reserva till exempel.

Oerbier Special Reserva är en bordeaux-fats lagrad version av den moderna klassikern Oerbier (som jag gillar väldigt mycket). Förväntningarna var med andra ord höga.

Samtidigt är jag lite trött på att så många öl nuförtiden är lagrade på någon form av vin- eller spritfat. Jag gillar instinktivt inte vin eller vinvärlden. Öl är min grej, punkt slut. Därför känner jag att det är fel att varenda öl som fått något slags rykte släpps i en limiterad fatlagrad version som känns nästintill specialproducerad för rejtingsidornas topplistor, dryga ölbloggar och överpris på lyxkrogar.

Inte för att jag har gjort någon forskning på det, men visst känns det som om de fatlagrade versionerna ganska slentrianmässigt betygsätts någon decimal högre. Ibland helt enkelt för att de är bättre, dock inte alltid.

Alla fatlagrade öl är faktiskt inte bättre än orginalversionerna. Ibland tar fatlagringen udden av ölet och smeker de spretande kanterna till en mesvinös sörja. Just därför har jag valt att skriva den här recensionen som en jämförelse mellan orginalet och reservan.

Precis som orginalet har reservan en fin rödbrun färg med ett härligt krämigt skum.

Doften är mera vinös hos reservan. Den tydliga mjölktonen som fanns hos orginalet får stå tillbaka lite. En viss syrlighet som påminner om Orval finns hos båda.

Smaken är vinös redan i orginalversionen, dock är vinösiteten ösigare hos reservan. Mjölkchokladen får då stå tillbaka lite. En viss ton av bärsyra och torrhet hittar jag hos båda. Den mest utmärkande skillnaden i smaken tycker jag är den barley wine-liknande russinsöta smaken som återfinns hos reservan.

Reservans kropp har något högre densitet. Den är tjockare och lenare.

Vilken av dessa versioner som är bäst vet jag spontant inte, skillnader finns helt klart mellan ölen även om de inte är gigantiska. När jag väger de olika ölen, betygsätter dom individuellt och räknar ihop betygen ser jag ändå att jag har rejtat reservan någon decimal högre…

Specialbira

eller

Världens sämsta öl? #3

Danne bjöd in till ölprovning i lördags. Massor av godsaker stod på menyn, till exempel Moylans Ryan OSullivans Imperial Stout och Mikkeller Green Gold. Som sista öl ville dock Danne bjuda på en överraskning, en specialare, en öl av en stil jag ännu inte rejtat. Vilket ju alltid är intressant, eller?

Det visade sig vara Kopparbergs Special Brew Super X-Strong 10.0% som räknas till den allmänt bespottade stilen malt liquor. Förväntningarna var väl inte direkt jättehöga när denna öl hälldes upp och började smuttas på.

Doften kan vara den värsta någonsin. Oerhört kemisk. Massor av diskmedel.

Smaken är inte mycket bättre den. Sötsliskig läsk som hällts upp i ett glas där rester av billig whiskey legat över natten, smakar den.

Men är det världens sämsta öl? Nej, jag tycker inte det. För även om det här var rent vidrigt och patetiskt dåligt på många sätt, kan jag (som den gottegris jag är) inte helt stå emot detta öls sötma. Det är också sötman som gör att jag rankar den här högre än stilkollegan Arboga 10,2%.

Usel, ja, men den överträffade förväntningarna och har nu i det närmaste nått kultstatus i kompisgänget (malt liquor-provning, någon?).

(Malt Liquor borde rent logiskt vara en riktigt bra ölstil för den som vill dränka sina sorger. Varje klunk innehåller ju rejäla mängder av de klassiska ångestbedövarna socker och alkohol.)

Tidigare inlägg i serien ”Världens sämsta öl?”

1. Laziza Non Alcoholic

2. Budweiser 3,5%

Glasschock, Lunator och galen dansk

Efter en smärre glasschock var det dags att gå in på första fredagsölen. Körde på kaka på kaka-metoden och valde vad jag på förhand trodde skulle vara en rätt sötsliskig öl, nämligen årets version av Grebbestads Lunator.

Doften bjuder något oväntat på en liten syrlighet. Den rätt stora maltsötma var inte lika otippad. Rökighet i dignitet av en 50-öres smällare kompletterar.

Smaken har en söt smörighet. I eftersmaken framträder en brändhet som är lite åt bitter mörk choklad-hållet. Kanske är det glasschocksuppvärmningen som spökar eller så har det här ölet faktiskt en rätt stort bitterhet. En viss torrhet. Lite lakrits. Rör man runt vätskan i munnen lite längre kommer dock sötman tillbaka. Riktigt bra balanserat.

Totalt sett ett elegant och komplicerat öl…i all sin enkelhet. För någon vecka sedan drack jag Sigtunas Black October och blev sjukt imponerad, nu blir jag lika imponerad av den här. Sverige + Tyskland = SANT.

Sen var det dags för något lite galet. Jag gillade Nørrebro SEVEN Imperial Stout (Bordeaux Barrel), jag älskar saison, jag älskar lambic, jag älskar brettanomyces och även 3 Fonteinen. Vad jag tycker om pinot noir-fat vet jag dock inte. Förväntningarna på Nørrebro Saison Lambic Pinot Noir var av förklarliga skäl stora med tanke på att det är en saison som lagrats med brettanomyces på pinot noir-fat, därefter har man tillsatt en gnutta 3 Fonteinen lambic.

Riktigt snygg gyllene färg.

Urinoar? Nja, vid närmare eftertanke påminner doften snarare om torr cider. Ganska fruktigt. Typiska, men rätt tillbakadragna, lambictoner.

Även smakmässigt påminner det en hel del om cider. Krusbär, banan. Liten svampighet. Förvånansvärt lättdrucket är det, inte alls lika svårförstålig som bakgrundshistorien och tillverkningsprocessen. Absolut ett trevligt och riktigt gott öl, men man undrar ändå lite varför man låtit den här ölen gå igenom så här många steg för att skapa något som ändå smakar rätt - för att vara ett brettöl - ordinärt? Men gott var det i vilket fall.

Lost Abbey gör det igen!

Mig besviken, alltså.

Gillade visserligen Port Brewing 3rd Anniversary (här), men har tidigare blivit oerhört besviken på hypade Serpents Stout (här) och igår på The Angels Share.

Min The Angels Share var 2008års version, inköpt på Ölbutikken. Rykten säger att den här versionen saknar kolsyra, vilket verkar stämma. När korken åker upp hörs ett väldigt litet ploppande ljud.

Vätskan ser ut som svart död i glaset.

Soja, torkad frukt och alkohol delar på luktsinnets uppmärksamhet.

Dessa infinner sig även som smaker och kompletteras med en tydlig vinösitet. Ganska sött är det, choklad kanske.

På pappret låter det här fantastiskt, personligen tyckte jag dock att det var rätt medelmåttigt. Visst, det är mycket av allt, dock inte komplext, utan snarare fantasilöst. Istället för många goda smaker blir resultatet en enda övermaffig (som jag inte gillar).

Vem som helst kan ösa i många ingredienser i stora mängder utan att det för den sakens skull garanterar ett gott öl.

Kommer att ge Lost Abbey fler chanser att övertyga mig om sin storhet, just nu känner jag mig dock besviken, lurad och tveksam till bryggeriets goda rykte.

Ribs och IPA

Visst låter det som en match made in heaven?

Den enda IPA:n jag hade hemma var Port Prewings jubileumsöl 3^rd Anniversary Ale, så den fick det bli.

Medan köttet åkte in i ugnen hällde jag upp något av det vackraste jag har sett i ölväg. En matt mörkorange vätska, tjock som näktarjuice, med en grumlighet som bidrar med ett härligt djup.

Trots att den inte skummar nämnvärt är det här en utseendemässig milstolpe. 

En doft av ananas, grape och jordgubbar sprider sig. En viss fruktsötma finns där. När jag doppar näsan i glaset igen identifierar jag även en liten tillbakahållen syrlighet åt vinägerhållet.

Smaken då? Givetvis humle. Grapehumle, men även en hel del sötma. Dessutom en hel del malt, både av den brända beska typen och den söta karamelliga. Man känner absolut de 10 alkoholprocenten, dock på ett kittlande och inte störande sätt.

Är dessutom imponerad av hur den här ölen växer för varje klunk. Vissa öl av den här typen har en härlig beska men inte så mycket mer, vilket gör att ölet riskerar att bli tråkigt när beskan fightat ner smaklökarna till oigenkännlighet. Här kommer dock sötare, fruktigare toner och fyller på efterhand.

Ölet passade perfekt till det sötkryddiga köttet. Mums!

Blänkare: Vad är nu detta?

Googlade ”hirigalzkar” och hittade dokumentet ”Den svenska bloggosfären i ett ögonkast: Slutrapport”. En rapport som vill ”visualisera den svenska bloggosfären”.

Hirigalzkar och flera andra svenska ölbloggar ”visualiseras” i rapporten. Kan inte säga att rapporten ger mig särskilt mycket, bland annat eftersom att jag inte förstår den…

Någon kanske kan förklara vad pilarna som förenar Malt, Humle, Jäst och Vatten med Ofiltrerat och Schnillena med Dempa och halvt med Niggez Öltankar?