Uerige Sticke

Inlagd i recensioner, tyskland, usa med taggar , februari 5, 2010 av Mattias

Altbier? En stil jag har noll koll på. Enligt ratebeer har jag ändå druckit två stycken, Sigtunas Humle Hilda (Gyllenbock recenserar här) och Schlösser Alt, så man kan ju tycka att jag borde ha någon slags uppfattning om stilen.

Vad jag däremot vet är att ölstilen har sitt ursprung i staden Düsseldorf, som länge haft en grannfejd med närbeliggande staden Köln. Detta visar sig exempelvis när Fortuna Düsseldorf möter FC Köln i fotboll, men även i ölglasen. I Köln är man stolta över sin kölsch och ger inte mycket alls för altbieren, vilket framgår med all sin tydlighet i följande videoklipp:

Den stora frågan: är jag beredd att sjunga med i Libero 5:s refräng efter att ha smakat Uerige Sticke?

Utseendemässigt är den klart godkänd. En mörkt rödbrun färg med några stänk grådask.

En första sniff gör mig intresserad på vad som komma skall. Rejäla mängder malt, nästan på det där överdrivna Hair of the dog-sättet. Det är malt på så många sätt samtidigt så att det blir en sörja av alltihop som bara luktar härligt övermäktigt. Kort sagt doftar det som någonting man får ont i huvudet av att dricka. Det är bara att knäböja…

Dessutom känner jag oväntat mycket humle. I en blindprovning hade jag gissat på att det här vore ett amerikanskt öl.

Min upplevelse av smaken liknar doftupplevelsen. Det första som slår en är den mäktiga malten. Tung, trögflytande sirap lagrad nästintill oigenkännlighet, eller ett riktigt hårt sirapsbröd som man får ont i magen av. Humlen, som är citrussmakande, fyller på och rundar av malten med en liten smekning. Sen är det dags för nästa smocka, eftersmaken är nämligen bitter och lite smått rökig.

Smockor hit, Hair of The Dog och amerikansk öl dit, övermäktig malt osv. Man kan tro att den här saknar den klassiska tyska drinkabiliteten, men det gör den inte. För på något underligt vis lyckas vätskan vara ganska lätt och mjuk. Uerige Sticke slinker ner utan några som helst problem.

Det här var helt i min smak. Libero 5 kan lika lite om öl som de kan om musik.

Beer Hunter: The Movie Trailer

Inlagd i nyheter februari 4, 2010 av Mattias

Goda nyheter för oss som gillar öl och film!

Mer info finns här.

En ursäkt till rökölet

Inlagd i bryggerier, nyheter, pubar, recensioner, sverige med taggar , , januari 30, 2010 av Mattias

Mina två senaste inlägg har öst fördomar över rökölet som stil. Endimensionell, enkelspårig, förutsägbar… allt det där tar jag tillbaka efter gårdagens besök på Akkurat.

Restaurangens eminenta nyhetsbrev gjorde den här veckan reklam för att Tanngnjost & Tanngrisnir från Närke skulle serveras på Crazy-kranen. Dessutom ryktades det på Ratebeer om att även Närke Örebro Bitter Peated Viking skulle finnas på cask. Ett besök kändes oundvikligt.

Sagt och gjort. Jag gick dit och båda ölen fanns mycket riktigt att köpa.

Vi började med Närke Örebro Bitter Peated Viking, en rökt variant av Örebro bitter bryggd med finsk torvrökt malt. 

Detta var sannerligen ingen vanlig bitter, inte heller något vanligt rököl. Örebro Bitter Peated Viking visade sig vara något så ovanligt som en lyckad blandning mellan två helt olika stilar. Att den här versionen var rökigare än den vanliga Örebro Bitter var det inget som helst tvivel om. Samtidigt kände man fortfarande den friska citrushumlen. Det enda ölet  jag kan komma på som påminner (åtminstone lite grann) om den här är Brew Dogs Storm (som är en islay-fatlagrad IPA). Peated Viking var dock klasser bättre, len och lättdrucken och med alla de spretiga smakerna i perfekt balans.

Tanngnjost & Tanngrisnir var inte precis fy skam den heller. Faktiskt påminner den en hel del om Peated Viking, även om den här var snäppet märkligare. Jag tänker inte ens försöka mig på att förklara vad det här är för typ av öl, istället citerar jag beskrivningen på Ratebeer.

Närkes första lager öl som är en dubbelbock med inslag av gotländsk rökmalt! – Jag har länge velat brygga en dubbelbock, säger HG Wiktorsson, bryggare på Närke Kulturbryggeri. Men experimentlustan blev för stor så det blev närmast en hybridöl, med inslag av tysk bockölstradition, gotländsk ”dricku” och man tager vad man haver á la Cajsa Warg. Från bockölen har jag hämtat styrkan ABV 7,5 %, från gotlandsdrickan rökmalt och enris samt det som fanns och fick åka med på slutet var nakenhavre och Julitahumle.

Hur det smakade och doftade? Ja, du… jag noterade (på allvar!) att det doftade gödsel. Och så vitt skilda smaker som sura lingon, apelsin, karamell, fet humle och rök. Definitivt ingen vanlig rököl, men definivt en rökig öl. Det här ölet gjorde verkligen skäl till att få serveras på den galna kranen.

Aecht Schlenkerla Rauchbier Urbock

Inlagd i recensioner, tyskland med taggar januari 28, 2010 av Mattias

Här kommer den riktiga recensionen av Aecht Schlenkerla Rauchbier Urbock. Nu har jag alltså druckit ölen i fråga. Min fejkade förhandsrecension kan läsas här.

Fredrik som skriver på Ölkultur kommenterade det fejkade inlägget med att ölrecensioner är ytterst subjektiva och därför inte svåra att fejka. Det har han ju självklart rätt i. Han undrade också vad poängen med det hela var, vilket är en berättigad fråga. Min poäng med det fejkade inlägget var att se om jag kunde gissa mig till hur ölen skulle smaka. Valet av en rököl var därför rätt fegt.

Två av mina fördomar/förhandstips besannades redan vid upphällningen. Ölet var mörkt brunt, typ coca cola-aktigt och hade ett vitt skum. Skummet var kanske något kraftigare än vad jag hade väntat mig, men sånt har ju även med dagsform hos öl och ölglas att göra.

Att det skulle sprida sig en jäkla rökig doft i rummet var väl heller knappast någon högoddsare. Den där karamellen jag påstod skulle skvalpa i bakgrunden hittade jag dock inte. Istället känner jag någon örtig krydda. Och enbär!

Smaken är givetvis rökig. Dock är de maltiga tonerna bakom röken kraftfullare än vad jag hade vågat hoppats. Mörka brända toner lixom. Hur man nu skiljer på brända och rökiga toner i ett öl… Nån större sötma känner jag inte i slutet, snarare inleder smaken rätt sött. Den där läder avslutningen som jag hade fantiserat fram tycker jag dock att jag känner. Kanske gör jag det av ren vilja, eller också är det en hallucination.

Jag ger mig själv betyget godkänd som fakerecensent. Om jag någon gång gör om något liknande ska jag nog välja en öl av en stil som jag inte har lika klara förväntningar på.

Fejkad recension av Aecht Schlenkerla Rauchbier Urbock

Inlagd i recensioner, tyskland, ölfilosofi med taggar januari 28, 2010 av Mattias

Poeten och kritikern Kristian Lundberg uppmärksammades 2006 för att ha skrivit ett omdöme om en bok som inte fanns. Boken hade annonserats, men släpptes aldrig. Omdömet byggde med andra ord på fördomar, rena lögner eller i bästa fall en lång rad av misstag. Själv gillar jag Lundberg och tyckte mest av allt att det inträffade var väldigt roligt (även om jag förstår om den sågade författaren blev lite putt).

Som en liten hyllning till Lundberg tänkte jag därför publicera en recension av ett öl som jag ännu inte har druckit. Jag har valt ut Aecht Schlenkerla Rauchbier Urbock som offer för det här experimentet. Rököl känns ju som en stil som det rent allmänt finns rätt mycket fördomar om. Så varför inte sparka på den som redan ligger ner? Rökölet är lite som ölvärldens motsvarighet till litteraturens deckarförfattare.

Nu över till ”recensionen”:

Färgen är mörkt brun. Vätskan ser lite tunn ut, lite som coca cola. Ett ganska stort men snabbt avtagande vitt skum pryder ölet. Vissa skumrester lämnas på glaset.

Doften är rätt endimensionell. Mest bara en massa rök. Lägg till lite söta karamelltoner bara, så fattar du grejen.

Smaken är också kraftigt dominerad av rök. Men även vissa ”orökiga” malttoner finns där, tex. choklad och lite lakrits. Ölen avslutar rätt sött, men också med en viss läderton som ger eftersmaken en relativt stor torrhet. 

Sammanfattningsvis skulle jag beskriva Aecht Schlenkerla Rauchbier Urbock som ett småtrevligt öl för mysiga hemmakvällar. I jämförelse med bryggeriets Märzen skulle jag beskriva det här som det bättre och mer komplexa ölet. Detta då röken inte får dominera lika ohämmat, vilket gör att andra smaker får vara med och bidra.

En riktig recension av Aecht Schlenkerla Rauchbier Urbock kommer så snart jag har druckit ölet i fråga.

(Har gjort en liknande recension i en ölblogg som jag hade innan Hirigalzkar. Med andra ord är denna recension inte bara är fejkad utan även ett plagiat).

New Glarus Wisconsin Belgian Red

Inlagd i bryggerier, magi, recensioner, usa med taggar januari 24, 2010 av Mattias

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det var länge sedan jag såg fram emot att dricka en öl såhär MYCKET. Om man skulle jämföra mina förväntningar på New Glarus Wisconsin Belgian Red med någonting annat i samhället som har stor förväntan på sina axlar, skulle man kunna ta världens förväntningar på Barack Obama. Med andra ord har jag varit beredd att ge det här ölet Nobels fredspris redan innan jag provat det. Jag har dessutom intresserat mig för huruvida ölet har något husdjur eller ej, svaret på den frågan är ej.

Tidigare har jag bara provat en öl från New Glarus Brewing Company, men det var Raspberry Tart och inte vilken öl som helst. Ett fantastiskt gott och unikt öl, fruktigt tjockt och mäktigt som en hel efterrätt. Men nu är det Wisconsin Belgian Red som gäller.

Till varje flaska har bryggeriet använt cirka ett halvt kilo körsbär, ändå tycker jag att den här ser mindre ut som fruktjuice och mer som öl än vad Raspberry Tart gjorde. Riktigt djup röd färg med en brun ton i. Skummet är tjockt och stort.

Doften påminner om godis eller tvål. Av någon anledning doftar körsbär konstgjort även om det är äkta vara. Betyder det att körsbäret är det ytligaste och slampigaste bäret? Mycket möjligt, för det här doftar perverst inbjudande. Förutom förföriska körsbär känner man även att det här kan komma att smaka ganska syrligt.

Smaken är lite vinös, oerhört fruktig och med en liten syrlighet på slutet som kittlar på rätt bra tillsammans med kolsyran. Faktiskt kan man också känna lite humle och malt i bakgrunden, vilket inte var fallet med Raspberry Tart. Lättillgängligt på ytan, men komplext när man börjar skrapa på den.

Inte en lika stor positiv chockupplevelse som Raspberry Tart, kanske för att jag var förberedd, men oxå för att det här var mer ”riktig öl” och mindre fruktjuice.

Världen behöver fler öl som den här, det tror jag även att Barack Obama skulle tycka. Låt oss hoppas att det här ölet kan bli lika tillgängligt när det gäller möjligheten att införskaffa det som det är smakmässigt.

Barnsligt gott?

Inlagd i bryggerier, danmark, recensioner med taggar januari 23, 2010 av Mattias

Mikkel Borg Bjergsø har fantasi som en barnrumpa. Han spottar ur sig öl efter öl som om han vore ett lekutsvält barn med koncentrationssvårigheter. Ändå håller produktionen ofta väldigt hög klass. Även om vissa öl känns mer som resultatet av en tillfällig ingivelse och inte alltid så genomarbetade (antar att det är sånt man kan kosta på sig när man turnerar runt på andras bryggerier och inte behöver ta något ansvar för en jämn produktion). Troligen är det den barnsliga entusiasmen och charmen som gör att Mikkeller ändå inte har gjort en enda riktigt dålig öl trots den enorma produktionen.

Mikkeller Kidz Beer är ett uttalat plojöl (eller en läsk) tillverkat med bland anant sirap, maltextrakt och humleextrakt. Dock ingen jäst. Det är en helt alkoholfri dryck. Men är det gott? Och smakar det öl? Skulle ett barn verkligen gilla det?

Jo, rätt gott är det. Och man känner att ingredienserna till stor del är detsamma som i öl. Så här ser den ut:

Faktiskt har den ett hyfsat skum som lämnar rester efter sig på glaset. Utseendet är det absolut inget fel på.

När det kommer till doft och smak kan man sammanfatta det så här: en läsk med smak av finskt rågbröd som bakats med extra mycket sirap. Sött men med integritet.

Läsk är gott och finskt rågbröd är gott… och faktiskt passar de ganska bra ihop. Ett finskt barn skulle inte ha några som helst problem att byta ut coca colan mot den här.

World Wide Stout

Inlagd i recensioner, usa med taggar januari 17, 2010 av Mattias

310kr för 33cl öl kommer aldrig att vara billigt. 103kr för 11cl öl är dock överkomligt, särskilt om man tidigare har sett samma flaska säljas för dubbla priset.

World Wide Stout togs in på Monks under deras amerikaveckor, men den fanns alltså kvar i fredags när jag Joel och Danne var där.

Förväntningarna på ett öl om man velat prova väldigt länge är givetvis enorma när man sen äntligen får chansen.

Som så många andra snorstarka monsteröl saknar World Wide Stout skum. Det är ett stilla och svart öl. Lite asocialt sådär.

För att vara en Imperial Stout har den här en väldigt vinös och märklig doft. Sirap, rök och mörk choklad…

Smaken är överraskande lätt och ”tunn” till att börja med. Det smakar chokladlikör, samtidigt är den höga alkoholhalten läskigt väl dold. Den värmer dock i efterhand och man känner att ”den tar”. Eftersmaken är rejält besk av mörka malter.

Problemet med den här ölen är att den sticker iväg åt en väldans massa håll utan att ha någon riktig grund. Den är på något sätt inte helt i balans. För det är märkligt att en på pappret så pass kraftfull öl kan smaka såhär undanflyende.

Nynäshamn Specialbrygd #4

Inlagd i nyheter, pubar, recensioner, sverige med taggar januari 16, 2010 av Mattias

Har sökt runt lite på nätet för att hitta någon information om Nynäshamns Ångbryggeris Specialbrygd #4, som jag drack på Glenfiddich Warehouse igår. Varken Ratebeer eller bryggeriets hemsida var dock behjälpliga, heller inte google eller Glenfiddichs hemsida.

Att det var en IPA var det dock inget tvivel om, och minns jag inte helt fel så var den på ca. 6,8%.

Klar orange färg med ett härligt krämigt vitt skum.

En söt mjölig humledominerad doft. Söt grapefrukt och citrongodis.

Även smaken är oerhört fräsch och mild. Det är mycket humle, men inte på det där bira-machokille-sättet, istället exploderar det av godis i munnen. Typ sådana där hårda karameller som egentligen är jävligt goda men som ingen annan än farmödrar och mormödrar köper (och placerar i gulliga skålar på soffbord, sidebord och liknande möbler). Lite mjöl, lite mint.

En avslappnad och god IPA som ännu en gång har övertygat mig om fördelerna med att köpa närproducerad och färsk IPA.

Det svarta fåret och familjen klibbig

Inlagd i bryggerier, recensioner, usa med taggar , , januari 10, 2010 av Mattias

Blev bjuden på oförtjänt mycket och bra öl hemma hos Danne igår. Bland annat provade vi tre amerikanska öl.

The Bruerys mörka veteöl Black Orchard inledde kvällen. Ett porterliknande öl skulle det visa sig. Maltig, med en liten syrlig ton av kaffesump. Kände även en viss sirapsliknande sötma och choklad. Ölet var dock på tok för kolsyrat och kändes mest tunt och undanglidande, samtidigt som det var överkomplext. Lite som en med kolsyrat vatten utspädd Samuel Adams Triple Bock.  Jag som trodde att Bruery var felfria… skit också.

Port Brewing(/Lost Abbey) är ett annat amerikanskt bryggeri som ömsom hyllats, ömsom dissats av mig här på bloggen (med övervikt för det senare om jag ska vara ärlig). Gårdagens provning av klibbiga familjen var dock positiv.

Vi började med lillgrabben Old Viscosity. Precis som etiketten utlovar är det här ett klibbigt diseldoftande öl som för tankarna till en bilverkstad eller en Speedway-tävling eller liknande. Samtidigt var Old Viscosity förvånansvärt lättdrucket. En särskild tuggummiton i doften antydde en viss sötma hos ölet som i smaken tog form av sirap. Annars var det inte helt oväntat smaker av en random bilmekanikers lunchlåda, dvs. soja, lakrits, spritig choklad och sådana goda grejer.

Foto: Danne.

Viscosity den äldre påminde om den yngre, vilket han nog var stolt över då det är han som uppfostrat Old Viscosity till den fina kille han är idag. Den äldre har dock tappt håret på gamla dagar och kunde inte visa upp något skum värt att tala om. Istället visade han att gammal fortfarande är äldst genom att vara lite starkare, erbjuda en mer distinkt sojasmak samt vara mera trögflytande.

Jag gillade båda dessa öl, de var komplexa och kraftfulla utan att vara odrickbara.