Lost Abbey gör det igen!

Inlagd i recensioner, usa med taggar , oktober 31, 2009 av Mattias

Mig besviken, alltså.

Gillade visserligen Port Brewing 3rd Anniversary (här), men har tidigare blivit oerhört besviken på hypade Serpents Stout (här) och igår på The Angels Share.

Min The Angels Share var 2008års version, inköpt på Ölbutikken. Rykten säger att den här versionen saknar kolsyra, vilket verkar stämma. När korken åker upp hörs ett väldigt litet ploppande ljud.

Vätskan ser ut som svart död i glaset.

Soja, torkad frukt och alkohol delar på luktsinnets uppmärksamhet.

Dessa infinner sig även som smaker och kompletteras med en tydlig vinösitet. Ganska sött är det, choklad kanske.

På pappret låter det här fantastiskt, personligen tyckte jag dock att det var rätt medelmåttigt. Visst, det är mycket av allt, dock inte komplext, utan snarare fantasilöst. Istället för många goda smaker blir resultatet en enda övermaffig (som jag inte gillar).

Vem som helst kan ösa i många ingredienser i stora mängder utan att det för den sakens skull garanterar ett gott öl.

Kommer att ge Lost Abbey fler chanser att övertyga mig om sin storhet, just nu känner jag mig dock besviken, lurad och tveksam till bryggeriets goda rykte.

Ribs och IPA

Inlagd i mat, usa med taggar oktober 25, 2009 av Mattias

Visst låter det som en match made in heaven?

Den enda IPA:n jag hade hemma var Port Prewings jubileumsöl 3rd Anniversary Ale, så den fick det bli.

Medan köttet åkte in i ugnen hällde jag upp något av det vackraste jag har sett i ölväg. En matt mörkorange vätska, tjock som näktarjuice, med en grumlighet som bidrar med ett härligt djup.

IMG_4463

Trots att den inte skummar nämnvärt är det här en utseendemässig milstolpe. 

En doft av ananas, grape och jordgubbar sprider sig. En viss fruktsötma finns där. När jag doppar näsan i glaset igen identifierar jag även en liten tillbakahållen syrlighet åt vinägerhållet.

Smaken då? Givetvis humle. Grapehumle, men även en hel del sötma. Dessutom en hel del malt, både av den brända beska typen och den söta karamelliga. Man känner absolut de 10 alkoholprocenten, dock på ett kittlande och inte störande sätt.

Är dessutom imponerad av hur den här ölen växer för varje klunk. Vissa öl av den här typen har en härlig beska men inte så mycket mer, vilket gör att ölet riskerar att bli tråkigt när beskan fightat ner smaklökarna till oigenkännlighet. Här kommer dock sötare, fruktigare toner och fyller på efterhand.

IMG_4467

Ölet passade perfekt till det sötkryddiga köttet. Mums!

Blänkare: Vad är nu detta?

Inlagd i bloggar oktober 22, 2009 av Mattias

Googlade ”hirigalzkar” och hittade dokumentet ”Den svenska bloggosfären i ett ögonkast: Slutrapport”. En rapport som vill ”visualisera den svenska bloggosfären”.

Hirigalzkar och flera andra svenska ölbloggar ”visualiseras” i rapporten. Kan inte säga att rapporten ger mig särskilt mycket, bland annat eftersom att jag inte förstår den…

Någon kanske kan förklara vad pilarna som förenar Malt, Humle, Jäst och Vatten med Ofiltrerat och Schnillena med Dempa och halvt med Niggez Öltankar?

Köpenhamn på fem timmar

Inlagd i danmark, recensioner, resor med taggar , , , oktober 18, 2009 av Mattias

Tog en lite tripp till Danmark igår. I runda slängar: 5h tågresa till Köpenhamn. Några timmars ölshopping på Khioskh, Barley Wine och framför allt Ölbutikken. Lunch på random pizzahak. Sedan 5h tågresa tillbaka till Stockholm.

Fast vi hann faktiskt med ett pubbesök också. Ingen rast ingen ro.

Lord_Nelson2

En hårt arbetande Hirigalzkar. Foto: Danne.

Lord Nelson är ett sånt där hak som aldrig skulle kunna få finnas i Sverige. Det är en väldigt liten och mörk källarpub, centralt belägen i närheten av Ströget och Barley Wine. Här serveras ingen mat (om man inte klassar chips som mat) men den som vill kan röka sig mätt.

Jag och danne nappade på det ganska generösa erbjudandet om 4st smakprov för 102DK. Man fick då välja fritt ur en lista med drygt 10st mikroproducerade öl och cider. Mina val:

Hornbeer Wit

Veteöl av belgisk typ som jag gillade. Rätt syrlig och med banan och apelsin och så. Lite berliner weisse känsla. Har jag en känsla av.

Hornbeer Mørk Hvede

Ytterligare en veteöl från Hornbeer. Den här gången i tysk stil. Mera malt, lite choklad, lite rök. Helt okej, men jag gillade den ljusa bättre.

Beer Here hTAS2R38

Märkligt namn, märklig öl. Den här DIPA:n dryper av fett. Vätskan är extremt oljig, vilket tar över och döljer alla de andra fina smakerna som säkert finns där. Jag gillar vanligtvis den här typen av oljiga vätskor, men det här var för mycket och på ett väldigt märkligt sätt. Den apelsinliknande doften uppvisar potential. Men det här var det klart sämsta jag druckit från Beer Here. Stor besvikelse!

Refsvindinge AZ Ale No.16

Den här var en ren chansning. Intressant men ganska dålig skulle det visa sig. Smakar lite som en utspädd Pannepøt. Kryddorna blir för mycket för en i övrigt rätt tunn öl.

Nu…

den obligatoriska skrytbilden:

fångst

I hemmets trygga vrå.

Mest sugen är jag nog på att testa Papier från Bruery och Oerbier Special Reserva från personliga favoriterna Dolle.

New Glarus Raspberry Tart

Inlagd i recensioner, usa med taggar oktober 11, 2009 av Mattias

Allvarligt talat, är det här verkligen öl?

När jag hällde upp och doftade på New Glarus Raspberry Tart varken såg eller doftade jag någonting annat än Brämhults hallonjuice.

En väldigt tjock, dunkel och trögflytande lilabrun vätska. Rätt död, knappt någon kolsyra. Och doften… det doftar hallon, inte mycket mer. En flyktig association till tuggummi (troligen något halvminne från barndomen som knackar på).

rasp

I munnen är den till att börja med rätt syrlig, men snabbt går det över i en INTENSIV hallonsmak. Brämhults hallonjuice all over again. Har jag fått en bootlegflaska fylld med hallonjuice?, hinner jag tänka.

På flaskan rekommenderas det att man dricker den iskall, själv föredrar jag den när den stått framme ett tag. Då börjar det påminna lite om öl. Man känner lite vete, och en liten torrhet i eftersmaken. Dock ingen hallertauhumle, vilket innehållsföreteckningen hävdar. Fantastisk sötma. INTENSIV fruktighet.

Det här är efterrätt på flaska. Fantastiskt gott vare sig det är en öl eller ej. Helt sjuk. SÅ FANTASTISKT GOTT.

”Life’s too short to wait for dessert” står det på flaskan. Kanske borde man lyda den uppmaningen, kanske lägga ner det här med öl och bli en gottegris på heltid?

Nää, nu ska jag nog käka några kakor.

cookie

Cantillon Goldackerl

Inlagd i belgien, pubar, recensioner med taggar , oktober 8, 2009 av Mattias

En av de bästa torsdagskvällarna på länge spenderades idag på Akkurat. Höjdpunkten var Cantillon Goldackerl Gueuze som jag delade med Danne och Markus.

Ölet är ett sammarbete mellan belgiska ölbryggeriet Cantillon och österrikiska efterrättsvinmakaren Willi Optiz. Druvor från Optiz vin har använts för att framställa ölet som sedan utvecklats en tid på cognacsfat. Ölet är framtaget exklusivt för Akkurat. Med andra ord ett postmodernt lyxöl.

En gyllene smågrumlig vätska som påminner om äppeljuice. Ett huvud som dör direkt.

Helt fantastisk arom! Inte lika syrlig som Cantillon’s öl kan och brukar vara. Men hästfilt i hästväg, upphöjt till tio. Äpplen. Vinbärskärnor.

Ett öl som är vinöst, cideraktigt och med toner av bourbon. Såhär: en öl med en oljighet och liten söt spritighet som påminner om bourbon. En vinös druvbeska. En cideraktig fruktighet.

Är inget stort fan av Per Gessle, men hans låt Här kommer alla känslorna på en och samma gång sammanfattar det här ölet ganska bra.

Ett öl som är ett nytt öl varje gång man doftar eller smakar på det. Världsklass!

Mintkyssar och vildhundar

Inlagd i rykten, usa med taggar oktober 7, 2009 av Mattias

Flying Dogs Wild Dog Barrel-Aged Gonzo uppvisar – medvetet eller ej - tydliga likheter med det klassiska julsnasket mintkyssar.
 
Hirigalzkar har den logiska förklaringen. Här kommer mintkyssölets trestegsraket:
 
1. En viss bitter fruktighet hos humlen bidrar till en mintliknande fräschör (det där som tandkrämsmakarana gillar hos minten).
 
2. Fatlagringen tonar dock ner fräschören och gör den sötare, mera godisanpassad.
 
3. En mintkyss är dock inte en mintkyss utan choklad. Detta fixar klassiskt chokladiga malttoner enkelt. Fatlagringen hjälper även här till att godisanpassa smakerna genom att omvandla bitter 90%ig choklad till mjölkchoklad.

Resultat: MINTKYSSAR

Jag gillar väl egentligen ”vanliga Gonzon” bättre, men den här upptäckten får mig ändå att ångra att jag inte köpte en extra flaska till jul.

BrewDog vs. Svamp

Inlagd i mat, nyheter, recensioner, resor, uk med taggar , oktober 4, 2009 av Mattias

Det var meningen att vi skulle ha haft frysen full med svamp nu. Tyvärr var de småländska skogarna inte lika givmilda som de brukar vara. Förutsättningarna för denna årliga svampresan var heller inte de bästa. Med frostnätter i veckan och den bästa svampperioden passerad (förra året åkte vi någon vecka tidigare) hade vi ärligt talat på känn att det kunde bli en skral helg ur svampsynpunkt.

svamp1

Såhär såg det ut på sina ställen i fjol.

En baktanke jag hade med resan var att prova öl ihop med svamp. Tidigt i höstas skickade jag ut en fråga där jag undrade vad ni brukar dricka för öl till svamp. Tillsammans kom vi fram till att det var en svår fråga och kunde ungefär tänka oss vatten eller ingenting.

Ingenting som i lager?, tänkte jag och packade ner de ekologiska lagerölen 77 lager och Zeitgeist från BrewDog.

(Som tur var hittade vi också tillräckligt med svamp för att genomföra den här parningsprovningen…)

Vi börjar dock med att låta ölen göra upp i ett brewdogskt lagerderby.

Försnacket handlar givetvis om BrewDogs förmåga att skapa medial uppmärksamhet genom etiketter, namn och – ibland - utmanande ölstilar. Man kan tycka vad man vill om det. Men faktum är att BrewDog är något av craft brewing-scenens svar på Melodifestivalen. Alla har en åsikt, många köper också bryggeriets öl. Om inte annat så för att kunna såga dom.

77 lager (ljus lager) vs. Zeitgeist (mörk lager)

Utseende: 77 lager är tveksamt gul, medan Zeitgeist är tveksamt svart. De påminner om varandra i den tveksamma tonen som inger en känsla av tunnhet, även fast de färgmässigt är som natt och dag. Båda ölen har dessutom problem med att skapa något huvud att tala om. Hur jag än försöker hälla upp så ser det faktiskt inte särskilt vackert ut. Slarvigt, känns det.

0 – 0

Doft: 77 lagern servar. En kraftfull humleserve utan finess. Väldigt aggressiv och obalanserad för att vara ett lageröl. Zeitgeisten tar ledningen genom en serveretur av söt malt med lite småchokladiga toner och en gnutta humle.

0-15

Smak: 77 lager går på offensiven och satsar från 3poängslinjen. Tyvärr drar humlen iväg, 77 är inte i balans. Dessutom uppvisar den en kemisk ton som jag inte alls gillar och som jag känner igen från andra ekologiska öl. (Någon som har någon idé om vad det kan vara för något? Bero på?). Zeitgeisten kontrar i alla fall, och även om den känns lite tunn så tar den sig in i målområdet och sänker en säker 2poängare med choklad, en liten fruktighet och en småkittlande rökighet.

0 – 17

Vs. svamp(gula- och höstkantareller): Som öl tyckte jag att Zeitgeisten var en klass bättre än 77 lager. Men vilken av dom passar bäst tillsammans med svamp?

svamp2

Även här håller jag Zeitgeisten högre. Dess lilla rökighet gifte sig faktiskt bra med den naturliga funkigheten hos svampen. Jag är inte säker på om en rauchbier hade funkat, men i så här pass små doser var det verkligen lyckat.

Dessutom får man inte underskatta det estetiska. Det ser ju faktiskt betydligt tuffare ut att sitta med något mörkt i glaset i jaktstugan än en pissfärgad lager.

Kanske är det så att black lager är svampens älsklingsöl? Inte så krävande så att den tar över och gömmer svampsmaken, men ändå med viss karaktär och utrymme för lite fantasi.

Barnbok om öl

Inlagd i böcker september 30, 2009 av Mattias

Kombinationen öl och barn känns inte helt given…

Men nu är den i alla fall här, barnboken alla föräldrar som byter ut fredagsläsken mot Mikkellers Kidz Beer har väntat på. B is for Beer av Tom Robbins beskrivs som en vuxenbok för barn eller en barnbok för vuxna. Enligt en recension i Denver Post handlar boken om liten tjej som heter Gracie. Gracie blir nyfiken på vad öl kan vara för någonting när hon inte får smaka på det där som hennes pappa verkar gilla så mycket. Äventyret kan börja.

barnbok

Blir lite sugen på att beställa den faktiskt. Tror att jag gör det. Återkommer med en recension.

När jag googlade boken hittade jag dessutom en småvidrig tröja. Låter bilden tala för sig själv.

tröja

Helgens bästa: Never mind the bollox!

Inlagd i pubar, recensioner, sverige med taggar september 27, 2009 av Mattias

Tillbaka i vardagen efter ölmässan. Men visst har jag druckit lite öl i helgen, både på krogen och hemma. Bland många bra öl tyckte jag att Dugges DIPA Never mind the Bollox! var den allra bästa.

När jag beställde in den på Glenfiddich Warehouse var jag lite orolig över att än en gång bli besviken på Dugges. Inte på ölets egentliga kvalité. Däremot var jag rädd för att den skulle vara infekterad och därmed inte kunna leverera hela sitt register. Man har ju läst en del om problem för Dugges (även om det var ett tag sedan nu) och dessutom har jag råkat ut för dåliga flaskor själv. Den här serverades dock på fat, vilket borde vara ett säkrare kort (då man hoppas att bartendern provsmakar sina öl innan de erbjuder dem till försäljning).

Som ni förstår av rubriken på det här inlägget blev jag inte besviken. Ölet var inte bara av hög sverigeklass utan lyckades övertyga mig som en av de bästa DIPO:rna jag någonsin har druckit.

Till att börja med ser denna mörkt mahognyfärgade öl fantastisk ut med ett litet krämigt skum.

Dess doft är härligt gräsigt humlig men har även någon lite märklig men ganska fin krämig/mjölkig ton.

Smaken är oerhört stor. Här finns söta smaker åt karamellhållet. Här finns humlefruktighet i form av apelsinskal och grapefrukt. Dessutom en stor dos ganska aggressiv malt som bidrar till en än större bitterhet.

Tyckte faktiskt att den påminde en hel del om Arrogant Bastard på det sättet att den klarar att leverera mycket av allt samtidigt, utan att det blir för mycket. 

Jag är långt ifrån någon nationalist i vanliga fall, ändå kan jag inte låta bli att bli lite stolt över att det görs så här bra DIPA i Sverige.